Sitter här med våta ögon och försöker låtsas som om ingenting har hänt - som om jag vore en duktig flicka som aldrig känner sorg, ledsamhet och tyngd i mage och hjärta.

Jag vet inte vad som sker med mig, men min insida är helt.. förstörd. & jag kan egentligen inte finna någon speciell anledning då det har gått bra ett tag nu och jag har väl det mesta man skulle kunna önska. Det är kanske inte det bästa men jag HAR det åtminstone.  
Det är som om hela min värld vändes upp och ned över en natt och sedan dess har jag mest gått runt som en grå, sorglig liten figur. Tyst, less, tom och full av ångest och oro.
Hela tiden finns tankar och funderingar där - när, var, hur, om och varför? Tänk om, tänk om inte.. typ.
Jag är inte heller längre den som är snabb på att prata, förklara och oja mig över det som tynger mig då jag har lärt mig att det bara kastat tillbaka i ryggen lika snabbt igen.
Det finns liksom ingen tillräckligt bra anledning för mig längre att prata med människorna omkring mig när det ändå i slutändan bara skulle såra mig ännu mer. Tillslut.
Jag har försökt att ta avstånd från de som TAR min energi för att ha mer över till mig själv och de som faktiskt även GER MIG energi tillbaka, men det är faktiskt inte heller så lätt som man kan tro. Jag menar, det finns ju ändå trots allt en anledning till varför man fastna för dessa vänner från allra första början och vissa har man kanske tytt sig till under väldigt lång tid..? Helt plötsligt ska man ta avstånd och.. "det" ska inte finnas mer.
Jag önskar jag var stark nog och bara kunde vända ryggen åt och gå.

Utöver DET så finns det några andra ämnen som nog också är en stor anledning till varför jag nu känner och mår som jag gör. Och nej, det är inga sketna små ilands-problem som slår sönder mig inombords, det ÄR faktiskt lite mer än så. Tyvärr.

Sova - vad är det?
När man är som tröttast och lägger sig till ro, det är då allt kommer över mig också är man igång igen. Fan.
En dag ska jag bli den jag vill vara - en dag. Ni ska minsann få se!

Men vet ni vad?
Just nu hade jag allra helst velat VÅGA lita på någon och KUNNAT ha någon riktigt, riktigt nära. En sådan vän man skulle kunna berätta vad som helst för utan att känna sig dum, barnslig, knäpp eller .. helt bängalo. Någon som åtminstone kunde låtsas förstå.

Dessutom hade det varit helt okej att komma här ifrån och börja om på nytt.
Ständiga bråk, missuppfattningar och allt vad det heter.. Det funkar inte längre!
Men vart ska jag?